Välkomna till Malå, välkomna till Sorsele.
Välkomna till två västerbottniska grannbyar som lägger ner själ och hjärta för att hjälpa sina nya invånare till föreningslivet.
Välkomna till kärnan av den svenska idrottsrörelsens kanske största orättvisa.

Text: Kristoffer Bergström  Foto: Lasse Allard

Den senaste posten i Malå IF:s gästbok lyder:

Match på lördag mot Ostvik. Haroon, Temesgen, Rashid, Seyyed, Yussuf, Matte, Wänne, Abdi, Abdihafid, Aron, Rickard, Ridwan, Mustafa, Fenkil, Munir, Eshag, Salman.
Kom ihåg att äta!

Vi har färdats genom Västerbottens inland för att träffa inläggets författare. Följt Umeälvens strandbankar, svängt höger vid rondellen i Lycksele, den med en älg i ett vakttorn, med regnet knapprande mot biltaket som fingrar mot en skrivmaskin. Passerat skogar fulla av älg och björn, saktat in över krönen, läst vägskyltarnas poesi ute på rakorna. Vormträsk, Husbondliden, Raggsjö.

Tomas Stenlund möter oss på Tjamstavallens konstgräsplan, prydligt inkilad mellan isladan, simhallen och elljusspåren. Nyckelknippan plingar i sitt snöre om halsen.

– På våra träningar är det blandat, alla folkslag, och jag tror att det är bra. I det här gänget är det flera Malåbor, det är somalier, det är eritreaner, det är afghaner, det är araber och det är…

Han skrattar.

– Det är en salig blandning.

Varför påpekar du att de ska äta?
– De är grabbar som inga föräldrar har. Ingen lagar mat åt dem. De ligger länge på dagarna och har inget hum om när det är lunch. Just den meningen är jätteviktig, annars orkar de inte spela matchen.

Varje år avsätter regeringen 64 miljoner kronor till idrottsrörelsens integrationsarbete. Majoriteten av skattepengarna hamnar hos de 20 distriktsförbunden – Skånes Idrottsförbund, Västra Götalands Idrottsförbund och så vidare – som ansvarar för att sprida dem till sina föreningar.

Avsikten är att låta nya svenskar sporta sig in i samhället. Runtom landet sitter nyanlända och asylsökande från Afghanistan, Irak och Syrien i sina nya hem, fast i monotoni och osäkerhet. För dem kan idrott vara mer än motion. Lirar du basket, boxas eller gymnastiserar ihop med svenskfödda krymper steget till att ta en fika, byta mobilnummer, bli kompisar och kanske i förlängningen kollegor. Så lyder åtminstone tanken.

I Malå vet man att det fungerar. Trots ortens blott 2000 invånare håller föreningen liv i sju sektioner och har inskrivet i sin policy att motverka åldersgränser och elitsatsningar. När 14 ungdomar flyttade in häromåret fanns inte en tanke på att hålla dem utanför. Att bjuda in dem var en gest av barmhärtighet, men också av egenintresse. Folk behövs alltid.

– Vi började träna i maj 2014, snön låg kvar, och anmälde oss till division sex. Det var på nivån att de inte kunde inkast, men folk strömmade till. Tredje träningen var vi 30–40 personer, det var en bredd av nya och gamla Malåbor som vaknat till, säger Tomas.

Blev ni bra?
– Vi började serien med bortamatch i Byske. Bara att utstaka en målvakt var svårt, men vi fick fram ett par arbetshandskar. Jag var inne hos domaren och motståndaren och sa att de fick ha acceptans för att vi inte var utbildade eller kunde reglerna. Vi förlorade med elva-noll.

Och nu?
– Vi har gått upp en division, till femman.

Bristerna i bollbehandling kompenserades med rena blankettartisteriet. Malå IF är strålande, kanske bäst i landet, på att få sina projekt finansierade. Se bara på anläggningen omkring oss. De sju miljoner den kostade äskades från olika håll. Kommunen, sponsorer, RF, Svenska fotbollförbundet och Allmänna arvsfonden bidrog med sex miljoner kronor. Den sista miljonen slet medlemmarna ihop genom städarbete, fruktutkörning, lotterier och danskvällar.

När regeringen initierade integrationssatsningen 2015 sökte Malå IF stöd för att köpa längdskidor och dobbskor, bekosta planhyror och bortaresor. Under 2016 tilldelades föreningen 86 000 kronor, vilket är en summa som är värd att stanna upp vid. Hur stor målgrupp klubben hade går inte att besvara exakt då den inte bara välkomnade byns nyanlända, utan också folk som flyttat dit tidigare såväl som ungdomar från andra kommuner. Men om vi ställer de beviljade medlen för 2016 – alltså 86 000 kronor – mot de 61 asylsökande och nyanlända som kommunen tog emot samma period blir snittet 1410 kronor per person. Det är med bred marginal mest i Sverige.

Malå IF:s ordförande Rolf Andersson bjuder in till kansliet i isladan. Han skakar på huvudet som för att bedyra att varje slant behövts.

– Det är ingen hemlighet att det blivit nya kostnader. Ensamkommande har inte föräldrar som kan skjutsa, tvätta eller hjälpa till. De betalar hundra kronor i medlemsavgift, mer går inte att kräva, säger han.

Hur viktiga har pengarna för integration varit?
– De är helt nödvändiga. Det hade egentligen behövts mer pengar.

Kan du garantera att inget har slösats bort eller gått till annan verksamhet?
– Det har gått till det här. Bara det.

Ska ni ansöka om mer?
– Ja. Vi är i färd att skicka in en ansökan om futsal.

Du vet att du hamnat i glesbygden när en rivaliserande by ligger åtta mil bort. Vi tar Rolf och Tomas i hand, hoppar in i bilen och åker en timme nordväst.

Avrundat till närmaste heltal har Sorsele noll invånare per kvadratkilometer. De 2500 kommunborna sprider ut sig på en yta stor som Södermanland, så det är klart att det märktes när 60 nya ungdomar flyttade in i centrum häromåret.

En av dem hette Yasin Heydari och kom från Afghanistan som sjuttonåring 2015. På plats i sitt nya samhälle undersökte han om det gick att ta upp volleybollen, men fick nöja sig med det näst bästa.

Två år senare stampar han med tån i straffområdet på Svergovallen. Gräset är dyigt.

– Jag var passare i volleyboll och är målvakt i fotboll nu. Det är lite samma sak, säger han och bläddrar i mobilen. På en bild sitter han på ett knä med handskarna ledigt i handen. På en film kastar han sig åt vänster och gör en Ravelliparad på en straff.

– Min snyggaste räddning, säger han.

Vad betydde fotbollen för dig i början?
– Jag gillade att spela. Människorna i föreningen var snälla och det var kul att träffa andra killar.

För Sorsele IF var integrationsarbetet ingen sidosatsning utan en naturlig del av kärnverksamheten. Ledningen satte händerna på höften, lät de kritade linjerna utöva sin dragningskraft och hälsade välkommen när ungdomarna kom lommande. De som ville sparka boll fick sparka boll, oavsett om de var födda i Kabul eller Blattniksele.

Utmaningen kom i nästa led. Precis som för Malå IF krävde de ensamkommande ungdomarna mer skolning, alltså fler timmar ideellt slit för ledarna. De nya kunde svårligen betala medlemsavgifter eller utrustning, så det krävdes gemensamma ansträngningar för att få de tusenlappar som fladdrade i budgetkistans botten att räcka.

I sitt livstidsåtagande som kassör för Sorsele IF vet Allan Larsson hur man gnabbas med grannbyn. Nu lämnar vi Sverige och åker till Malå, brukar han säga. Ta med passet. Det bästa med Malå är att de har fina grannar.

När Allan berättar om klubbens mödor för att inkludera sina nya invånare låter han precis som Tomas i Malå gjorde, men med ett par betydande skillnader.

Sorsele kan bara drömma om att ha igång sju sektioner. De har svårt med sin enda. Och aldrig hade de ansökt om ekonomisk hjälp av den raka anledningen att de inte kände till satsningen.

– Jag brukar höra om det mesta men har aldrig hört om så mycket pengar för integration. Jag säger direkt nej. Och är det något vi har är det invandrare i verksamheten, säger Allan Larsson.

Hade ni håvat in lika mycket integrationsstöd per nyanländ och asylsökande som Malå hade ni kunnat få långt över 100 000 kronor om året.
– Skojar du? Vad är det som har hänt?

I arbetet med granskningen ”De som blev utan” har jag hört många varianter av det tvivel som Allan Larsson uttrycker. Kanske är det vårt fel ändå, har ordförande och kassörer suckat fram. Kanske missade vi ett mejl. Kanske stod någon info någonstans, det är inte omöjligt, vi är ideella och gör bara så gott vi kan.

De har drivit föreningar i Svedala och Perstorp. Lessebo och Gnosjö. Storfors och Nordanstig. Överkalix och Gällivare. Alla har de nollats, alla har de kastats mellan förvåning, självrannsakan och ilska när jag påpekat hur grannlagen beviljats stöd för liknande arbete som de själva bedriver.

– Det känns naturligtvis orättvist. Med en liten slant hade vi kunnat betala reseersättning och kompensation för en tränare. Men det fanns ingen ekonomi för att leja hit en så i år tvingades vi lägga ner verksamheten, säger Stefan Enardsson, ordförande för Bjurholms IF som också lyder under Västerbottens idrottsförbund.

36 av 290 kommuner blev utan direkta medel 2016. Deras grad av oaktsamhet är svårbedömd, men tveklöst landar ansvarsfrågan också på distrikten. Det var ju deras jobb att informera och bevilja ansökningar så att pengarna spreds jämnt.

– Allt måste upp på bordet. Vi måste fråga oss vad det beror på. Här i Västerbotten är de på distriktsförbundet väl införstådda i verkligheten och vet hur vi har det i Sorsele, säger Allan Larsson, Sorsele IF.

Jag ringer Ola Svensson, idrottskonsulent på Västerbottens idrottsförbund och ansvarig för integrationsprojektet. Han är nöjd med satsningens första två år. Föreningarna har informerats via hemsidor och Facebook, de har fått personliga besök och telefonsamtal. Gensvaret har varit positivt, tycker han.

Hur viktigt är det att pengarna sprids någorlunda jämnt över Västerbotten?
– Det är oerhört viktigt. Både för idrottens trovärdighet och för vår egen del. Vi vill inte att pengarna ska hamna på ett ställe, utan proportionerligt jämnt över hela länet.

Har det blivit så?
– Det tycker jag.

Föreningar i Bjurholm och Sorsele har fått noll kronor. Hur kan det vara så?
– Det beror på att det inte har varit någon förening som har ansökt om medel.

Det ligger på dem?
– Att lämna in ansökan, absolut, men sedan har vi ett jätteviktigt uppdrag i en uppsökande verksamhet. Vi har ett proaktivt, uppsökande uppdrag.

Sorsele IF säger sig inte ha hört talas om satsningen.

Ola Svensson tystnar en sekund.
– Nej. Det får vi se som… det är anmärkningsvärt. Jag ska verkligen undvika att lägga någon värdering i det utan bara konstatera att det är olyckligt, för där finns det en hel del att hämta.

Allan Larsson blev nerstämd när han hörde att hans förening blivit utan pengar medan Malå fått mest i Sverige. Hur förklarar man det för honom?
– Jag tänker att vi måste rannsaka oss själva och se vad vi har haft för uppsökande verksamhet i Sorsele. Har vi mött föreningar eller har vi inte gjort det? Vi vet att det inte finns någon förening där [som får pengar], men jag kan inte svara för varför han inte kände till det.

Stefan Enardsson är ordförande för Bjurholms IF. Samma sak där. De hade behövt pengar för att betala reseersättning för en tränare. När det saknades la de ner verksamheten. Hur känns det?
– Svaret är ju givet: det är jättetråkigt att de har behövt lägga ner.

Ligger ansvar på dig eller på ett system som inte är tydligt nog?
– Det är vare sig på RF eller på mig.

Ola Svensson ber att få återkomma. Nästa gång vi pratar påpekar han att ett fotbollslag i grannkommunen Nordmaling fick 2800 kronor för en sammankomst sommaren 2016. Där deltog också Bjurholms IF, så fullständigt nollade blev de inte. Svensson berättar också om Västerbottens idrottsförbunds övergripande kriterier, om en rättvis modell, om sju bedömningspunkter som ska trygga spridningen. Och enligt hans uppgifter har Sorsele IF visst fått information.

– Jag hoppas att det inte är godtyckligt, säger han.

Men det var ganska lätt att se att några fick noll kronor och några många, många tusen. Det tar ett samtal att ringa den nollade föreningen och fråga varför de inte har ansökt. I stället har det lagts ner lag och det sitter jätteledsna kassörer i två klubbar. Varför har du inte ringt?
– Jag tänker inte svära mig fri, men vi har en process internt där det inte är enbart jag som arbetar med föreningarna. Det är flera personer som…

… men hur har den processen fungerat om de menar att de inte har fått någon information?
– Det är uppenbart att den inte har fungerat.

Yasin Heydari behövde fotbollen när han kom till Sorsele, men ännu mer saknade han den i vintras. I februari sladdade en bil i höjd med Betseledammen och blev stående på tvären. För en mötande tvåbarnsfamilj fanns ingenstans att ta vägen.

Kraschen var lika ofrånkomlig som fatal. Alla inblandade fördes till sjukhus där baksätespassagerarnas liv inte gick att rädda. En av de döda hette Nasim, en annan hette Jimmy. De var Yasins bröder.

19-åringen hängde upp sorgearbetet på de rutiner han hunnit skapa i sitt nya land, men en av de viktigaste gick snart förlorad. För Sorsele IF gick redan på knäna av sviktande ekonomi och ett par killar hade troppat av. När en ledare gick bort i cancer var det otänkbart att avlöna en ersättare.

Kraschen, sjukdomen, ekonomin. Föreningen grundades 1927. På en eftermiddag 2017 lades A-laget ner.

– Det här är sorgligt, helt enkelt. Min pappa och min farbror var väldigt involverade i verksamheten och jag har varit med i 60 år. Det är klart att det känns, säger Allan Larsson.

Yasin hann med två år som A-lagsmålvakt. Han saknar de två-tre träningspassen i veckan och fördriver tills vidare tiden genom att träna med de ännu verksamma juniorerna. Vi sätter oss i ett spelarbås, i lä från den ettriga vinden.

– Det känns dåligt. Jag vill hjälpa Sorsele IF. Jag vill spela fotboll med killarna igen men det går inte. Inga personer kommer hit och spelar längre. Varför? Jag vet inte, men det är tråkigt.

Om du vill spela volleyboll finns ett lag i Malå. Har du tänkt på det?
– Ja. Men det går inte. Det är för långt att åka.